Den där om Godzilla

Det är en ny (lovande) amerikansk Godzillafilm på gång så The Human Centipod ser tillbaka på filmerna som varit och analyserar trailern till nya G:

Uwe Boll har gjort en film som inte stinker

Nej, trots mitt intresse för annorlunda film är jag inget fan av Uwe Boll. Jag tycker han gör taffliga filmer överlag.

Men Aushwitz, en dramadokumentär om en vanlig dag på koncentrationslägret Auschwitz visar den triviala ondskan människor utövar mot varandra. Ibland bara för att man kan.


Det är inte en film för alla, den visar den kalla, kliniska behandlingen av människor som boskap på väg till slakt. Småaktigheten hos de nazistiska herremännen som stjäler de nyligen mördades tillhörigheter (i Nazityskland tillhörde faktiskt människors lik staten). Det är naket, kyligt och pepprat med intervjuer av tyska ungdomar. Vissa har ingen aning om dödsmaskinen som startades i tredje riket medan, tacksamt, vissa har riktigt bra koll. Men det är klart att det som stannar hos en är alla ungdomarna som inte vet vad som hände.

Så, se den fast den är obehaglig. Den är bara en dryg timme lång.

Propagandaministeriet informerar

No blade of grass är en science fiction/katastroffilm som utspelar sig i England. Människan har i den här parallella verkligheten förgiftat jordklotet så pass mycket att inga sädesslag längre växer med allt vad det innebär gällande matförsörjningen.

Budskapet att vi förgiftar miljön hamras in, gång på gång, och poängen är definitivt inte förlorad på personerna i filmen.

En liten strävsam grupp ska ta sig från London till ett lantställe, just när de första tecknen på kaos i spåren efter matbrist börjar visa sig. Gatuslagsmål, polis- och militärposteringar och en känsla av tilltagande kaos när människor vänder sig mot varandra är några av ingredienserna som leder vad som är en road movie med påtagligt gröna förtecken framåt.

Filmen aspirerar på episka proportioner men med rapporter om världen endast från radio och tv-sändningar i filmen är det svårt att nå dit. Inte heller filmens få actionscener övertygar.

I den mörknande framtiden är det ändå framförallt en stark ledare och vapen som är vägen till frälsning. Argument löses med änden av en gevärspipa, alltid med dödligt resultat.

Filmen är väldigt brittisk, skådespelarna inte direkt övertygande och miljömotivet väldigt övertydligt. Ändå är filmen stundtals underhållande, framförallt när den är rent kammarspel. Gillar du post-apokalyptiska filmer är det all idé att leta upp den.

Hela sommaren på en dag

Under min uppväxt läste jag väldigt mycket science fiction, både svensk och utländsk, och en av författarna som stod ut för mig var Ray Bradbury.

Nu försöker jag ju lyckligtvis inte guida i den litterära djungeln men mycket av det Bradbury skrev har letat sig ut på.

Många tänker naturligtvis på Fahrenheit 451, filmad av Francois Truffaut i en avsiktligt kall stil fylld med instängda känslor och instängda behov.

Jag skulle istället vilja peka er till All summer in a day, en kort berättelse om besvikelse och (i den knappt halvtimmeslånga filmatiseringen) försoning.

Barnskådespelarna är bra, stämningen grymt depressiv, och berättelsen målar upp en bred framtidsvision med väldigt små medel.

Rymdinvasion av episka mått

The Human Centipod nummer 10 bjuder på en Fred som är så exalterad att han spottar och ber om ursäkt.

Men låt inte det avskräcka dig, lyssna!